Arbetare förenen eder

Min generation är en generation av relativt dåliga arbetare. Vi har inte förstått värdet av pengar och tycker om att vila. Med det sagt kan jag berätta en historia ur mitt liv utan att själv bli anklagad för att vara kass. Jag är bara ett offer för omständigheter.


Jag bodde i Kataloniens huvudstad Barcelona för många år sedan. Mest på grund av språklig förbistring längtade jag emellanåt hem. För att råda bot på min hemlängtan brukade jag fantisera om mitt framtida uppstyrda liv på Sveriges västkust där jag är född och uppfostrad. Förutom att jag skulle rida isländsk häst och spara ut skägg, hade jag en extremt romantiserad idé om hur det var att arbeta som budbilschaufför. Nervevad ruta, Byrds i stereon och en öppen väg framför mig tänkte jag. Lite som i "Convoy" typ. Jag fick anställning på en budbilsfirma via ett mail jag skickade från Barcelona.

Väl hemma i Sverige skulle jag då alltså äntligen börja mitt nya jobb som Kris Kristofferson. Det hör till historien att jag bara sex månader tidigare tagit mitt körkort i en riktigt liten stad i Värmland. På två veckor. Jag var mycket dålig på att köra bil alltså.

Att köra budbil var helt rötet. Gubbstressad med världens hjärtklappning flängde man runt mellan olika industriområden och kranskommuner med typ en cd-rom skiva i ett kuvert som skulle till nån sur receptionist som hade dålig andedräkt. Inte alls som "The Duck".

Efter tre veckor som budbilschaufför bestämde jag mig för att sluta. Extremt konflikträdd som jag var på den tiden, rent av feg skulle någon kunna påstå, valde jag att skicka ett sms till min chef där jag beskrev min situation på ett kort och koncist sätt. Problemet var, tyckte min chef i sitt svar, att jag skickat smset 02:47 en fredag. "Oseriöst" var hans utlåtande. Jag kan bara hålla med. Och skylla på min generation och andra omständigheter.

Förresten sa min kompis Måns upp sig från sitt jobb på Pååls bagerier via ett vykort. Det är ju ännu sämre väl.

PS. Glöm inte att klicka på bilden för en förstorad bild. DS